En skarp smärta zig zackar genom skallen. Ibland formas konstiga svarta prickar i mitt synfält.

Det börjar klia nu så inåt skogen, jag vill verkligen röka. Det är närmre 19 timmar sedan sist.

Men jag borde inte, men jag kan. Jag vill, men får jag egentligen?

Jag är osäker, tänk om jag bara inbillar mig att saker går bra, men för blind av min naivt infekterade

syn och hjärna för att se att du inte vill.

Tänk om jag bara drömmer, och vaknar i morgon och inget av detta har hänt.

Skulle det då vara värt att sätta sitt liv på spel för att man inget har kvar att kämpa för,
eller kanske det är bäst så?

Tänk om du inte bryr dig, tänk om vi aldrig lärt känna varandra. 
Hur skulle det se ut idag, vill jag ens veta?
Varför kan aldrig jag vara lycklig i nuet, 
varför får inte jag va med?

Det finns så mycket att säga, men ändå så himla lite.

Jag är rädd, det ska du veta.
Nu, igår och imorgon.
Räddare än förr.