// Twinkle twinkle //

Något jag glömde nämna innan självmordsförsöket, i förra inlägget om detta ämne, var att den 15 November 2008 blev jag ''misshandlad''. Att förklara hela sammanhanget skulle ta tid, men i själva verket fick jag en spark i ryggslutet som än i dag kan krångla och göra ont. 
Detta ledde till extrem paranoia och fysisk smärta dagligen under ca 1,5 år i efterhand.

 

 

Vi hade sådan extrem tur att mamma hade ett par vänner som verkligen förstod situationen och ville hjälpa till.
Jag vara bara lycklig över att se mamma le, och jag tror det var bra för henne också.
För just denna jul, någonstans i mitten av December 2008, kom dem förbi med matkassar med potatis, julskinka, lite smått och gott, men inget riktigt lyxigt. Det var en fin gest och det var väldigt gott, bortsett från att jag satt i tandställning den 22 December, dagen efter min födelsedag, så kunde knappt tugga ordentligt.
Något jag vänjde mig vid var att inte få julklappar eller presenter av mamma, kanske fick lite pengar eller cigg, jag var inte krävade. Men hon fick låna 1500kr av mig som hon betalade tillbaka i en vattenpipa för ca 300 kr, lite mer än ett halvår i efterhand. Jag klagade inte, det var min idé för att hon inte skulle känna sig tvungen att betala tillbaka allt.

 

Första maj 2009 flyttade vi till Avesta, första vändan med möbler iaf. Kvar blev min säng och lite möbler i köket. Så jag sov kvar där under skolveckor, för jag hade ju trotts allt nycklarna. Men jag kunde känna paniken på kvällarna. Extrem panikångest, det kunde ju ha varit roligt om man fattat att man inte har nått att oroa sig för.
Efter skolan slutat flyttade jag direkt till Avesta utan att kolla tillbaka. Men det var inte bra till en början. Hade inte ens en egen säng där på flera månader. Fick sova på soffan, vilket inte var så farligt. Men det fanns en hel del faktorer som med att flytta till Avesta som förpestade livet.

Kommande två år från denna punkt tänker jag inte skriva om. Det är saker jag vill förtränga, folk jag vill förtränga.
Två år av lögner, behandlad som smuts och massa jävla drama.

Kan bara nämna att flytten tillbaka till Gävle 2011 gjorde mig gott.
Men en viss flicka var stor faktor till min dissociation och mer eller mindre alla ärren på min kropp.
Jag upptäckte alkoholen, festivaler och dumheter.
Mina tillitsbesvär har aldrig varit så grova.
Men jag överlever på vänskap, messias-komplex och alkohol.

Så vi bodde längst bort i Bomhus, Karskär heter detta ställe.
Det var ett lugnt kvarter med fin skogsdunge på baksidan.
På framsidan såg man Korsnäs, pappers fabriken, inte så mycket av en vacker synd.

Under våran tid i Karskär så krånglade försökringskassan med mamma, detsamma fjorde Soc också.
Mamma blev utan pengar i 4 månader, så jag tog min månadspeng som jag fick av pappa och gav dem till min mamma. Hon och syrran levde på pannkakor medans jag levde på knäckebröd.
Jag uppoffrade mat för att se min familj lycklig. Jag valde att bo hos min mor istället för hos min pappa pga att jag itne kände mig välkommen. Jag kände mig mindre värderad och det gjorde ju inget bättre.

Somliga säger att valet att bo hos min mamma under denna tid kan klassas som självskadebeteende, somliga säger att det är ren kärlek till sin ena förälder.
Jag bildades av allt jag gått igenom, det är allt detta som gjort mig till den jag är idag.

Under denna tid hade jag en bipolär svacka, jag har bipolär diagnos, men vi kom inte fram till vad det var för än efter ett års terapi. Jag låg till sängs hela dagarna, kunde inte sova, äta eller ens försöka leva.
Kunde lämna rummet ibland, men det var ytterst sällan.
Under denna mörka tid gjorde jag nått som många svaga gör.
Jag tog ett rep från källar förrådet, gick barfota ut i dungen bakom huset till en plats där träden var väldigt täta så man inte såg husen längre. Ni kan ju gissa vad som hände sedan. 

Jag hängde där och kvävdes sakta till döds, men någon hjälpte mig ned. Jag bara sprang, bar fota genom snö med is lager oven på. Mina fötter blödde och jag var frusen.

Detta nämnde jag inte för mina mamma för två år senare under att möte med soc.
Mamma visste inte hur hon skulle reagera, min pappa grät.
Jag har varit bästa vän med mamma, och pappa har bara funnits till. I dagens tidpunkt så kommer jag överens med pappa, mamma är fortfarande min bästis på många stadier. Och jag försöker inte ta livet av mig.

Det kommer säkert mer senare, om det är folk som intresserar sig.
Och du som kommenterade, du borde inte förbli anonym, blir bara freaked out men ändå glad :D xD

15:onde gången nu då. Perks of being a wallflower är en helt underbar film. Längtar tills skolan får inte boken så jag kan läsa den. Står nämligen först på listan för att få låna den.


Tillbaka till det jag snacka om förra inlägget.


När högstadiet började så fick man ett ansvar på sig att hålla tiden själv. Ingen skolklocka som ringer in.
Anders hade flyttat iväg med sin pappa och bytt skola, jag hade fortfarande inga vänner utanför skolan eller i skolan. Så jag såg inte fram emot skolan, fast än jag slapp få stryk varje dag.

Men när jag väl fick träffa min klass i sjuan visste jag att Henke, min barndoms kompis på dagis, hade hittat sitt nya gäng. Dock blev jag jätte bra kompis med Robin. Robin och jag började umgås utanför skolan när jag fick chansen. När My sov eller var sysselsatt och mamma var hemma. Sjuan gick bra, visst folk kallade mig saker och försökte trycka ned mig. Jag byggde upp en ångest och osäkerhet inom mig. Mitt självförtroende existerade lika mycket som Gud, då mina religiösa åsikter lyder att Gud är ett dumt påhitt.

Efter att ha skött mig bra och fått i stort sett fulla poäng på nästan alla prov i hela sjuan insåg jag att det var hopplöst då inte sakerna räknades in på betyg. Betyg kommer ju inte för än i åttan. Jag var så pissed of.
Jag hade axel långt gyllenne brunt hår i sjuan, men i slutet av året klippte jag av det. Färgade håret svart med hjälp av Robins väldigt amatör-aktiga hårfärgnings erfarenheter. En total förändring, och jag började intala mig själv att jag ser bra ut och att jag är en bra person. Från och med då hade jag en falsk identitet som en väldigt självsäker kille.

Den sommaren, mellan sjuan och åttan, bodde jag hos mamma i Avesta där hon flyttat in temporärt hemma hos Håkan som är pappa åt min yngsta bror Liam. Det var en helt okej sommar, satt dock mest inne och spelade spel och så. Men i slutet av sommaren kollade jag på mamma och frågade henne en av de dummaste frågor man kan ställa en kvinna om svaret är helt fel. Jag frågade om mamma var gravid och hon bara kollade på mig.
Jag blev tyst ett tag sedan så sa hon; Vad pratar du om?
Men jag fick det ur henne inom kort, och jag var tvungen att hålla det för mig själv.

Vid detta tillfälle hade mamma en jourlägenhet i Bomhus centrum och jag fick vara i den när hon var i Avesta. Skolan började och jag bodde mer och mer hos mamma då jag var tvungen att bo hos pappa medans mamma var hemlös och bodde hos en vän i väntan på hjälp från soc, som inte var till stor hjälp.
Under hela tiden som jag bodde hos pappa då såg jag hur Anton och Victor fick utrustning till respektive sport och nya cyklar för sommaren. Men jag gnällde inte.

Jag och Robin började umgås mer på kvällarna när My blivit nattad och mamma bara satt hemma och var gravid.
Hon klarade sig själv ett tag. 
Så jag och Robin var ute och gjorde hyss en kväll då han helt plötsligt tar fram ett paket cigaretter och frågar om jag vill ha en. Jag tackade ja med inga tankar på att det kan vara beroende framkallande. Det skadar ju inte att testa, är det så illa som vissa säger så behöver jag inte börja. Men jag tyckte det var helt underbart att dra ner röken i lungorna, inte hosta eller något. Första ciggen var underbar.

Började sno fimpar av mamma och ibland cigaretter, lämnade alltid småpengar på spis fläkten för att inte känna mig skyldig henne något. Men hon kom på mig för att jag inte var diskret nog. Hon sa att hon inte var arg och det märktes. Hon var mest okej med det, men hon svor på att aldrig köpa ut åt mig, i alla fall inte åt Robin.
Hon köpte ut åt mig ett tag.

Senare in på hösten flyttade vi till en lägenhet längst bort i Bomhus, inte långt ifrån Kornäs fabriken. 
Lägenheten var fin, det var ganska så stor och vi fick alla ett eget rum. Mamma, jag och My.
Men allting gick för bra, till och med mamma märkte det. Det var tvungen att balanseras, vilket det gjorde också.

Men det skriver jag om en annan gång.

Så bloggen rullar igång igen, tuff tuff! Och nu är jag ganska nöjd med utseendet av den också, visst är den mörk.
Men vafan, betyder inte att den är deprimerade på heltid. Jag är för glad dessa dagar, men just idag är jag nedstämd och har fått för mig att skriva om mig. 

Jag förväntar mig inte många läsare, men detta är ju ett perfekt ställe att skriva av sig och om någon är så
nyfiken på mig så finns inom kort allt här. So here we go!


Vem är Oscar Strand?

 

Vid ung ålder var jag alltid en glad och sprallig pojke, jag hade aldrig svårt att vara social och skaffa vänner.
Blygheten existerade inte i mig som liten. Jag hade en hel del kompisar på dagis, jag hade det bra.
Och det var bra ett tag, men när skolan började började det sakta gå ut för.
I förskolan blev jag mobbad av en del flickor och ett par pojkar för att jag fortfarande var fem när jag började förskolan. Jag var inte den enda som var fem vi skolstart, men jag var den som var fem längst. 21 December är inte den bästa födelsedagen då man är sist med att fylla år för det mesta.

Omkring ettan/tvåan skiljde sig mamma och pappa, och innan dem ens berättade om deras beslut hade dem varit väldigt orättvisa. Deras argument gick ur över mig och mina bröder. Då mina bröder inte var gamla nog att förstå varför mamma och pappa skällde på oss för små saker, så var jag gammal nog för att ta åt mig. Detta satte spår i mig när dem berättade om deras beslut, redan då började min ångest byggas upp. Klart som fan att jag antar att det är mitt fel eftersom det är vi som får skäll, men jag hör aldrig dem bråka med varandra.

Skilsmässan var en jobbig tid, och jag hatade att se det positiva i det hela: möjlighet till dubbel veckopeng, dubbelt så mycket julklappar och presenter. Jag var mest bara ett spöke som fanns omkring. I skolan drog jag på en mask för att hålla mitt privata liv och den jobbiga tiden jag gick igenom med mina föräldrars skilsmässa gömd så ingen ifrågasatte mig. Jag var bara 7-8 år gammal.

När det kom till vilken förälder jag ville bo hos så kom mamma alltid på första plats, jag trivdes med henne för att vi hade mer gemensamt än vad jag och pappa hade. Pappa hade brorsorna och deras intresse för sport, jag hade mamma och mysiga filmkvällar. Sådana filmkvällar där hon satt framför datorn på VildaWebben eller någon annan hemsida eller spelade spel på datorn. Själv kunde jag sitta och kolla på film, allt omkring existerade inte. Men ändå kunde hon märka av så fort jag snodde kakor från skåpet.

Vi hade alltid städat hemma, vi hade mat på bordet varje dag och mamma spelade musik som gjorde allt mysigt. Jag var så jävla kär i känslan av att vara hemma hos mamma, vi tog till och med katterna som vi hade när mamma och pappa bodde tillsammans. Zigge och Zorro, två helt underbara katter.
Dem hade alltid en tendens att krafsa ur alla leksaker ur lådorna på mitt och mina bröders rum bara för att få tag på en speciell leksak som dem ville leka med. Vi var tvugna att städa varje morgon.

På min åttonde födelsedag så drog mamma hem en kille som hon börjat träffa. Han hade med sig sin son också, en dryg jävel som tjatade om att få åka hem och spela sina dator spel. Jag förstod inte varför mamma gjorde så, och vad hon såg i honom. Jag ogillade honom redan från första gången jag såg en bild på honom. Skallig och hade skägg. Mats, vilken idiot det visade sig att han var.

Ca ett år senare var mamma hög gravid, hon väntade min syster som hon skulle ha tillsammans med Mats.
Jag bodde deltid hos mamma då hon hade flyttat hem till Mats. Han var ett slösaktigt svin, han städade aldrig och kunde inte laga mat. Anders, hans son och min styvbror, duschade aldrig, hade aldrig rena kläder och var en kaxig idiot som slogs och var hårdhänt rent i allmänhet. Han ljög om saker han gjort och nervärderade alltid mig för att jag inte uppskattade krigspel.

Efter My föddes bodde vi i en trea i området där jag växte upp, samma område där mamma och pappa bodde när dem var gifta. Och under denna tid hade pappa träffat en brud som fick pappa att må dåligt. Hon låg mest i sängen och tröst åt, hennes son sen tidigare förhållande kissade i sängen och bar blöja fast än han var för gammal för det. Ungen blev behandlad bortskämt och jag ogillade honom.
I trean fick jag dela rum med Anders, medans mina två yngre bröder Victor, som är född 1996, och Anton, som är född 1998, delade rum.

Jag har inte mycket minnen från det rummet, jag låg sjuk i närmare 7 månader på grund av en fuktskada i väggen. Fukt mögel gör mig otroligt sjuk. Men ingen fattade först varför. 
Det jag minns bäst är incidenten mellan mig och Anders då han bröt två fingrar på mig. Vi hamnade i ett bråk på kvällen då jag hade spytt på grund av magsjuka. Jag bad om att få sova underst i våningssängen, men han vägrade. Mamma sa åt honom att låta mig sova underst, och han sa till min mamma: Klart han ska få det, jag vill ju inte att han spyr på mig om han inte hinner till toan i natt.
Fick jag sova underst? Nej, han hotade med att slå in mina tänder om jag inte låg överst. Jag var 11 och han var 12, vi gick i samma klass för att han hade gått om en klass.
Den natten spydde jag och det droppade ned på golvet vid hans fotända, hanblev förbannad och tog tag i två av min fingrar på höger hand, vred och börjde dem.

Jag fick skylla på att jag snubblat och landat på handen. Lika dålig ursäkt som den gången han sköt mig i armen med luftgäver, jag sa att jag råkat stöta i en spik. Jag var feg, svag och undergiven.
Men under min systers uppväxt så fanns aldrig henne pappa, Mats, i närheten för henne.
Min bröder och Anders stack ut så fort mamma skulle till affären eller till tvättstugan, sisten får vara barnvakt.
Varje gång var det jag, och jag hade inget emot det. Det är bara nu i efterhand som jag ser hur stort ansvar jag hade. Jag värmde välling, matade henne, bytte alla typer av blöjor och lekta med henne. Jag nattade henne och tog hand om henne som min egen dotter. Från att hon var ett och fram tills jag tvingades flytta tillbaka till Gävle efter en incident i Avesta, som jag kommer berätta om sen.

Mats undvek sitt ansvar och spenderade hela dagar i sitt garage med sina bilar, och vid den ålderna började gro avsky för bilar och andra fordon. Inget jävla fordon är viktigare än sin egen dotter.
Mats och Anders tvingades flytta ut efter att jag berättat för mamma om hur jävla idiotisk han varit och bossat omkring mig och mina bröder medans han och Anders suttit i soffan och kollat på TV. 
Så Mats var ännu mindre i Mys liv, och det gjorde mig mer upptagen med att ta hand om My. Det gjorde mig inget då, jag hade inga vänner. Anders hade fått alla i klassen att undvika mig för att Anders inte kunde hålla munnen stängd och bråkade ständigt med alla. Jag fick alltid ta stryk för att ingen vågade ge sig på Anders.

I sexan kom självskadebeteendet. I klassrummet, under lektion, med en sax. Skar upp handleden, jag ville bara dö. Jag ville inte leva längre. Min lärare skickade mig till skolsyster, jag satt där och pratade om hur min katunge hade dött i mina händer och hur jävla skit jag mådde. Men jag grät inte, och det gjorde jag inte det fem åren framöver från och med den dagen.

Så här långt har jag täckt grunden till min ångest, en del mobbing, föräldrarskap, skilsmässa självskadebeetendets början och ansvar.
Detta är bara fram till jag fyllt 12 år, det är 6 år kvar, sex år som får detta att verka som ett bra liv.