Vet fan inte vad som är på gång, men jag känner mig så ''distanserad''.
Liksom, jag övervägde verkligen att kedjeröka, med tanken om att öka chanser för lungcancer.
Jävligt egoistiskt, men jag åker Kanonen och Balder på Liseberg i min skalle, och för varje topp skakar mina händer i okontrollerat, men vagt. Varje dal så dras mättnaden ned och allt får en jobbigt grå ton.
Gårdagen var helt okej, hade inte ett dugg roligt ute på krogen, egentligen. Men jag var där som stöd och jag var mer nöjd i slutet av kvällen än under den. Att stå upp som vän för någon som är ut för att ha lite kul efter flera veckors arbete är ganska fint. Speciellt när man håller sig lagom nykter för att kunna lyfta hem den tidigare nämnda personen. Okej, stödja, inte lyfta. You get the drill. Men i min ensamhet, i mitt huvud under hela kvällen spelades minnen upp om ett helvete jag gått igenom, och jag kritiserade mig själv lite smått över hur jag reagerade under den tiden. Jag har verkligen varit egoistisk.
Men jag känner i dagens läge att jag måste ha svängt av lite fel med tanke på att för lite mer än en månad sen var jag lycklig. Jag var ut med kompisar och drack, gick på hemmafester och åt va fan jag ville. Sov när jag ville, hade ingen jag riktigt behövde underhålla. Jag var lycklig över att vara singel, det var ett himmelrike. I det hela fanns också den positiva tillgången till att ge flickor komplimanger och se hur det gjorde deras kväll lite bättre, jag fick, om jag ville, bara fokusera på att komma hem ordentligt efter krogen eller hitta någon som bor centralt som kan erbjuda sovplats och kaffe, no strings attached (ärligt talat, sex på fyllan skulle sluta i spyor och otrevligheter. Så nej tack).
Men för någon vecka sedan bestämde jag mig för att lära känna en person som jag innan bara vetat existerade genom att mina vänner nämn personens namn. Jag var inte så värst intresserad av vem människan var, personen rörde mig inte i ryggen alls. Sedan kom en grillkväll och personen var med, jag fick för första gången hälsa ordentligt och det första jag lade märke till var personens ögon. En fin brun nyans med en lite ljusare, knappt synlig, innre ring runt pupillen. Men det var inte det som jag reagera på, det var den blå flamman bakom. En blå flamma som för mig säger att personen är en väldigt stark, men ändå skör, positiv och allmänt älskade person. Jag blev väldigt glad, för att det är första gången jag reagerat på en flamma i någons ögon. Det var häftigt.
Mitt första agerande var att friendzona personen för att inte personen skulle finna mina komplimanger så personliga eller nära intill som ett sätt att flirta. Som jag nämnde, jag var lycklig som jag levde, saknade verkligen inte någon i min närhet. Personen ifrågasatte mitt val och verkade lite kränkt, jag var aningen berusad, men det var så jag upplevde det. Jag orkade inte förklara mer än vad jag gjort här. Och som kvällen fortsatte insåg jag att denna person var väldigt nära vän med den umgängeskrets jag spenderat en hel del tid med, så det vore väl inte mer än rätt av mig att lära känna denna person så att det känns mer naturligt att umgås med den.
Detta var ett val jag ibland spekulerar över ifall det var rätt eller fel. För jag stod där vid ett vägskäl som delades på två. Att göra det eller inte göra det. Och jag valde vägen att göra det. Jag ångrar dock inte mitt val, för jag pch personen är väldigt bra vänner i dagens läge, det är det som betyder mest för mig, det var det jag var ute efter. Och jag lyckades. Men det blev så konstigt alltihopa, nästan som om att jag inte var beredd.
Vi började umgås och kollade på filmer i en genre som vi båda älskade gemensamt, vi satt och kollade på internet på torra skämt på sidor som 9fag. Ju mer vi umgicks, ju mer insåg vi att vi var lik varandra, men vi hade ju ändå någorlunda stabiliserande flisor. Saker som melon och maträtter.
Lite mer än en vecka efter vi börja umgåtts så gick det lite långt, men jag såg hela gesten som en ökande mysfaktor. Liksom, klart det är okej att luta sig mot någon om man kollar på film, inte mer än så. Jag fippla med personens hår lite grann och det var lugnt. Men jag kände att jag ville visa att jag verkligen uppskattade personens sällskap och lutade mig fram för att kyssa personen kind, som en vänlig gest, men det gick inte som jag ville. Det blev lite mer, kyssar, kramar. Det var mysigt, men läskigt. Liksom, jag blev rädd att jag skulle förstöra det vi byggde upp.
Eftersom att jag i tidigare inlägg förklarat min situation om mig som bög så antar jag att du som läser detta har fattat att detta är en flicka som jag pratar om. Så hädanefter, om jag inte råkat skriva det tidigare, ska jag skriva ''hon'' istället för ''personen''.
Denna rädsla gick lite över med tiden som gick. Det slutade med nästan en hel vecka där jag sov kvar. Vi höll varandra i handen när vi sov, liksom, oskuldsfull närhet. Jag ville inte göra nått dumt, jag var försiktig.
Jag började tänka jätte mycket på vad fan som kunde mellan oss och insåg att jag trivdes i det hela.
Denna flicka bröt igenom min hud och lever nu dör under, det var inte så det var tänkt att det skulle bli.
Jag var lycklig innan jag träffade henne... nu... nu är jag lyckligare med henne.
Det gör ont att komma på mig med att vara svag, så svag att jag börjar sakna henne efter att inte sett henne på en dag. Jag lovade henne och mig själv att förnuftet skulle förhindra mina känslor, så att jag inte skulle börja känna för henne allt för mycket.
Jag är ledsen, jag svek dig. Men du vet, som jag sagt så många gånger, att vetskapen om att du finns i mitt liv är tillräckligt för att hålla mig så lycklig som jag blivit. Hur du vill göra, vart detta leder, det är nått som jag inte oroar mig för. Inte så länge du går vid min sida.
Nu när du läst den sista meningen vet jag exakt din reaktion.
Jag är lycklig som lärt känna dig så pass bra.
Here it comes, just for you!
