// Twinkle twinkle //

Vi har alla blivit mobbad eller brutalt retad för något vi sagt, gjort eller bara för att vi är den vi är. Det finns många olika typer av mobbing, och alla är fel. Ingen äger rätten till att mobba någon och ingen förtjänar att bli mobbad.

När jag började förskolan, som för övrigt kallades ''sexårs'' här i Gävle, så började mobbningen. Dem flesta jag började sexårs med hade redan fyllt sex år så dem ''hörde hemma där'' medans jag blev utesluten för att jag fortfarande var fem år. Decemberbarn. Det var lite jobbigt att behöva känna att man inte dög för att man inte var lika gamla som dem i klassen, och med hjälp av detta har jag lyckats bygga upp en typ ålders-komplex där jag för mindre ångest då någon kritiserar mig för min ålder (det och för att jag har varit med om skit som ingen annan i min ålder borde ha fått gå igenom - inte mina egna ord förresten).

 

I början av mellanstadiet hade jag en stybror som gick i samma klass som mig, han var inte det snällaste killen heller. Han brukade vara ganska uppkäftig och såg till att jag fick ta skiten ingen vågade sig på att ge honom. Jag var trots allt svagare än honom. Detta ledde till att jag fick sitta helt ensam inne på rasterna för att slippa för stryk varje dag. På den tiden hade skolan en regel som sa att ingen fick sitta i korridoren under rasterna.

Detta pågick till sexan, sedan flyttade min styvbror och började på en annan skola.

 

I början av högstadiet trodde jag att det skulle bli lite lättare att få en ny början. Jag hade iaf en vän från tidigare. Men dem äldre ungarna skulle alltid ta tillfället i akt att putta in en i väggarna, och slänga elaka kommentarer om hur man såg ut som en tjej i sitt långa hår. Jag hade slutat bry mig vid det tillfället. Jag sket i dem, jag vände ryggen åt, men ångesten byggdes upp på insidan.

I slutet av sjuan klippte jag håret, färgade det, och helt plötsligt blev man ganska populär bland dem yngre när man började åttan.

Sedan jag bytte skola efter åttan har jag inte råkat ut för mobbing, jag har sett mobbing från ett annat perspektiv och jag har faktiskt själv utövat det. Men på den tiden visste jag inte att det var så lätt att vara en del av det hela.
Det räcker med att du står och kollar på och du blir sedd som en mobbare. Jag visste inte om jag skulle rycka in eller invänta en lärare, men efter det tillfället har jag sett till att rycka in när det kommer till uppenbar mobbing (det är svårt att kunna rycka in i nått man inte ser).

 

Under all min skol tid fram till nian och framåt har jag haft minst en vän som jag kunna umgås med. Men jag var aldrig riktigt ärlig om mitt mående för någon utomstående förutom mina psykologer.

 

Idag hör jag om mobbing på internet och tänker i första hand i dem tankebanor som kretsar runt internet mobbing. Jag har lärt mig att aldrig ta saker personligt över internet... för folk är så jävla fega och sitter bakom sina skärmar och säger en sak, men face-to-face skulle dem inte våga det.
Jag har träffat folk som gjort sig så stora bakom en skärm, men när man konfronterar dem, en och en, så är dem små fega snorungar. I bland samlar dem ihop ett gäng och hotar med att slå ned en... och i psykologiska tankebanor så är detta ett tecken på att dem är rädda.

En person som inte är rädd för en annan ger sig inte på dem om det inte är något seriöst fel. Det kan ha med avundsjuka eller sorg. Det finns många faktorer.
Men alla borde veta att mobbing är fel!